Veckans profil: ”Jag har tålamod”

Han är relativt färsk i IFK Göteborgs A-trupp men redan en etablerad spelare. August Erlingmark känner sig inte heller längre som en turist på Kamratgården.
– Jag har insett att de andra är människor, de med, säger han i intervjuserien Veckans profil.

Det pratas ofta om din pappa i intervjuer, men vad har egentligen din mamma betytt för din karriär?
– Minst lika mycket. Hon har ju liksom haft hand om allt när farsan varit iväg på matcher och så, särskilt de första åren när man lirade. Hon är väldigt intresserad hon med, och vi pratar mycket fotboll, fast kanske inte på ett så avancerat plan som jag och farsan

Din pappa har ett förflutet i IFK Göteborg och landslaget, din syster sägs vara väldigt talangfull och du själv spelar också på högsta nivån. Är det rimligt att kalla er en fotbollsfamilj?
– Ja, det tycker jag väl, i och med att vi tre har hållit på med det i någon form. Mamma har inte spelat och sådär, utan mest harvat runt på en del arenor genom åren.

Din pappa var väl även ledare för dig som yngre, i Sävedalen?
– Ja, men inte som huvudtränare. Vi hade väldigt många föräldratränare på den tiden och han var en av dem. Så han har ju varit involverad på ett eller annat sätt.

Hur är det att ha sin farsa som tränare då?
– Jag trivdes med det i alla fall. Då var man ju väldigt intresserad av att lära sig. I och med att han såg varje träning och match hade han såklart en bra bild av vad jag kunde bli bättre på, och det är ju såklart viktigt. Men, ja, nu är det inte lika kul att prata fotboll hemma som det var då. Det är rätt skönt att släppa det när man kommer hem.

Du verkar vara väldigt nyfiken på att hela tiden lära dig mer. Tror du att det är en del av förklaringen till din framgång?
– Jag tror det. Det är ganska bra att veta vad man är bra på och behöver bli bättre på så att man inte svävar iväg och tror att man kan göra saker som man inte kan. Det är nog bra att ha den här hungern att vilja bli bättre.

Vad är du bra på och inte bra på?
– Ja, det är ju det man försöker lista ut, haha. Vi har fått in en tränare som är ganska tydlig med vad han vill ha och det är väl detaljer framförallt… Men, ja, skruva upp tempot och positionera sig lite bättre på planen så att man kan komma undan press och såna grejer. Det är små detaljer, men bra grejer som man verkligen inser är lärorika.

Ställs det exakt samma krav på dig nu trots att ni fått en ny tränare och ett nytt spelsystem? Eller är det annorlunda?
– Vi spelar ju inget 4-4-2 nu och vill ta oss igenom lagdel för lagdel och spela genom linjer och få mittfältaren att vända upp bakom motståndarens mittfält. Det är klart att det ställer högre krav på teknik och sådär, men det är bara utvecklande. Jag ser ingen begränsning eller att jag inte skulle kunna fixa det. Jag tycker att jag är en spelare som passar in i det bra, och det gör många andra i laget också. Men det är en annan kravbild på vad vi ska vara bra på och vi har värvat utifrån det också.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

”Jag spelar helst innermitt”, har du sagt i någon intervju, men i annan sa du att du i framtiden ser dig som mittback. Hur ska du ha det egentligen?
– Det är väldigt svårt att säga alltså, det svänger ju en del. Från klubbens sida också. Det är ju lättare att ta ett steg bakåt i banan än framåt. Än så länge är jag på mittfältet till största delen, men om det behövs får jag väl lira mittback också. Jag ser inga konstigheter i det. Jag har spelat mittback i Allsvenskan och gjort det bra, förutom i någon match kanske. Speciellt i en trebackslinje där man får ha mycket boll så tror jag att jag kan passa.

Känns det avlägset att du skulle kunna få en anfallsposition i framtiden? Din pappa kunde ju spela i alla lagdelar nästan.
– Nä, egentligen inte. Jag ser väl att det skulle kunna vara möjligt, men däremot har Poya (Asbaghi, IFK-tränaren) sagt att det är centralt i banan som gäller, så kantpositionerna är hyfsat uteslutna. Men varför inte? Det är svårt att säga.

Fast hur svårt kan det vara?
– Haha, lite så. Om de skulle behöva tyngd i fram så… Vi har ju inte någon tung forward just nu.

I IFK Göteborg finns det ju spelare i alla åldrar, och du är bland de yngre. Finns det någon hierarki eller umgås ni över ”gränserna”?
– Jag tycker att det försvinner mer och mer. Det är klart att man som yngre får ta lite mer ansvar när det gäller material efter träningar, men så är det nog i alla klubbar och det ser jag inte som något problem. Det är så det är. Men annars är det inga konstigheter alls. Alla umgås med alla och de äldre delar med sig av sin rutin. Så, nej, jag tycker att det funkar bra.

Känner du dig mer etablerad nu i laget än tidigare?
– Ja, om man ser till hur det var för ett år sedan så är det klart att det är stor skillnad. Man kanske inte vågade ta för sig riktigt socialt och tänkte att man inte ville vara i vägen. Det var en del erfarna spelare som man hade väldigt stor respekt för, de var ju nästan ens idoler när man växte upp. Så det är lite speciellt, men nu tycker jag att det är lugnt. Jag har insett att de är människor, de med.

Vad minns du från din allsvenska premiär förra året?
– Det var min första match på bänken till och med, hemma mot ”Bajen”. Jag hade någon känsla på dagen där… att jag fortfarande var ganska långt ifrån att få hoppa in. De var de signalerna jag hade fått egentligen, att jag var där för att se och lära.
– Sedan fick vi ju två skador på mittbackarna och jag började tänka: ”Vem fan ska de slänga in nu?” Vi hade ju ingen back på bänken heller förutom jag så, ja… Jag fick beskedet i paus och då vet jag inte vad jag tänkte. Jag tror att jag slog av allting och bara körde. Det var häftigt, det största i karriären hittills.

Att ha spelat för landslaget måste ha varit rätt stort också?
– Ja, det tycker jag.

Kollar man på klubbtillhörighet så håller flera av P19-landslagets spelare till utomlands – i England, Holland, Spanien och Italien. Hur tänker du kring det? Tror du att det är bra att flytta tidigt eller bättre att stanna i Sverige?
– Jag tror att det är väldigt individanpassat. Känner man sig mogen och redo att sticka när man är ung så får man nog en jäkla resa och läxa, inte bara på planen utan utanför också. Man kanske måste lära sig ett nytt språk och hur man ska bete sig socialt i ett annat land och allt vad det innebär.
– Man får känna efter hur det känns – men för mig har det aldrig varit aktuellt överhuvudtaget. Det sociala här hemma har vägt tyngst. Om man ska må bra på planen och prestera där så måste man må bra vid sidan av.

En annan milstolpe i din karriär måste ju ha varit när du fick avsluta förra årets cupmöte med Landvetter som lagkapten. Eller?
– Jo, det var det väl, men vi hade ju ett gäng juniorer på planen då bara. Det är klart att det var en häftig halvtimme men jag lägger samtidigt ingen större vikt vid det. Det var väl ingen annan som kunde ta på sig den så då blev det jag.

Du år som sagt från Sävedalen, precis som Kristoffer Peterson som idag spelar i holländska Heracles. Är han en spelare som du följt genom åren?
– Ja, ja. Alla vi grabbar som är yngre än ”Koffe” har alltid sett upp till honom och följt honom, ja, genom hela hans äventyr i Liverpool och sedan i Holland nu. Det är en kille som jag tror har gjort att man fått upp lite tro på att det går även om man är från Sävedalen och spelar i en mindre klubb. Även om man inte kommer från de största så går det. Han är viktig för ungdomarna i kommunen här.

Har du några andra fotbollsförebilder?
– Inte just nu. Det finns ingen sån som jag följer mer än någon annan, jag älskar bara att kolla på fotboll rent generellt. Det finns såklart vissa lag, till exempel Napoli, som är fantastiska att kolla på och som ger mig någonting. Man lär sig ju. Kakà hade jag väl som förebild när han spelade i Milan, men då var jag lite mer offensivt lagd på planen. Då trodde jag väl att jag skulle bli ”tia”.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Om du skulle få chansen att spela i en annan klubb än IFK – vilken skulle det bli?
– Oj… Jag älskar Serie A och italiensk fotboll, men jag skulle nog säga Manchester United ändå. Det är väl någonstans den största klubben i världen, i alla fall topp tre. Det vore ju nåt.

Om vi byter ämne: jag har förstått att du förlängt din gymnasiegång?
– Ja, jag går mitt fjärde år.

Hur länge till ska du gå i gymnasiet då?
– Äh, det tar stopp nu i maj, jag orkar inte med det mer. Det blev svårt förra året att hinna med allting så jag fick lägga några kurser till 17-18, hösten där. Så det har inte varit några konstigheter.

Vad hade velat jobba med om du inte var fotbollsspelare?
– Ja… Visst har man haft lite funderingar och så, men jag har alltid varit säker på att jag någonstans ska kunna försörja mig på fotbollen. Som spelare vore ju kanon, men om jag inte hade gjort det så hade jag nog satsat på en tränarkarriär eller någonting. Intresset som jag har är för stort för att låta vara. Sedan tror jag att jag har rätt bra kunskap och är väldigt taktiskt intresserad.

Vad tycker du om säsongsstarten för Blåvitt? (Obs: intervjun gjordes före matcherna mot Östersund och Dalkurd)
– Det började bra med segern i Trelleborg, och om man ser till innan det – cupen och försäsongsmatcherna – så tycker jag att vi har gått och blivit bättre och bättre för varje vecka. Varje match kanske inte har blivit bättre efter varandra, men totalt sett har det blivit mycket bättre. Vi borde ha fått med oss minst en pinne mot Hammarby, där vi egentligen kontrollerade dem rätt bra.

Du var sjuk mot Hammarby, men har året annars börjat på det sätt som du hade hoppats?
– Alltså, man hade väl hoppats få spela premiären och cupmatcherna från start. Det har jag inte fått göra så mycket. Jag fick börja mot Malmö i kvarten, men sedan har jag fått hoppa in en del. Det är klart att jag hade lite högre förhoppningar.

Så nästa målsättning är att ta en startplats?
– Ja, det är det ju. Att bli en ledande spelare. Det var en period på förra året när jag var hyfsat ordinarie och startade ett par matcher på rad, men att vara det över en längre tid är såklart nästa mål. Men jag har ingen överdriven stress heller, utan det känns som att jag blir bättre för varje träning och lär mig mycket nu. Jag har inte varit på den här nivån så länge utan har tålamod. Det kommer komma.

[faktaboks id=”1″/]