Veckans profil: ”Känner mig tryggare nu”

Vissa spelare gillar när förväntningarna är låga. Johan Wiland står för motsatsen och hoppas att Hammarbysupportrarna ska kräva ännu mer av sitt favoritlag.
– Vi börjar komma dit och jag gillar det. Man ska kunna ställa krav på sitt lag, säger han i intervjuserien Veckans profil.

Det kan vara svårt att göra en delvis bakåtblickande intervju med någon som är 37 år och har hunnit uppleva så mycket som spelare. Därför blir första frågan: vad är det största du fått inom fotbollen?
– Oj… Det är svårt att säga ett speciellt tillfälle när det är så många under vägen som är stora. Det handlar ju också om i vilken situation i karriären man är när man gör det. Mitt första cupguld med Elfsborg var helt fantastiskt, när fick vi avgöra på straffläggning. 2010 vann vi cupguldet igen och det var inget snack i den matchen. Men första guldet är alltid speciellt, och det blir extra stort när man spelar i klubben som man växt upp i.

Det är så du rankar det – de första titlarna hamnar högst upp?
– Ja, så är det. Det är ju de titlarna som gjort att man har lyckats också. När man vinner något så betyder det förhoppningsvis att man gjort något bra, och då blir man sedd och kommer vidare i sin karriär. Jag fick även vinna otroligt mycket med FC Köpenhamn under mina år där. Att få alla utmärkelser som man fått som målvakt har också varit väldigt roligt.
– Det är så mycket som har hänt att det är svårt att säga att just det här tillfället betyder mest i min karriär, men de första titlarna betyder mycket och det skulle säkert en sån som Zlatan (Ibrahimovic) säga också.

Vad hade du för drömmar med fotbollen som liten?
– Det är klart att man hade drömmar, men det är svårt att sätta ord på exakt vad de stod för. Jag ville ju bli proffs, spela utomlands… Det är ju det man drömmer om som liten. Jag såg väldigt mycket upp till Arsenal när de var som bäst där under 90-talet, men även på 80-talet med (Anders) Limpar och grabbarna.

Hade du några målvaktsförebilder då som du också inspirerades av?
– Nja, jag började stå i mål när jag var 13, 14 år så det var mest utespelare som jag kollade på när jag var yngre. (Tomas) Brolin var en av dem, om man ska gå till de svenska spelarna. Men, nej, det var inte så många målvakter.

Men det gick bra ändå…
– Ja, och så småningom fick jag ju förebilder, när jag började stå i mål. Jag var nere och kollade på någon match när Parma mötte Helsingborg och då stod (Gianluigi) Buffon. Han har alltid varit duktig och gjort det lätt – inte svävat iväg, utan gjort det enkelt. Det är lite så jag ser mig själv spela också: enkelt och finnas där när det behövs.

Buffon själv är 40 och du är som sagt 37. Hur lätt är det att behålla motivationen år ut och år in?
– Det är ju för att jag tycker att det är sjukt kul med fotboll. Jag har spelat hela mitt liv och så länge jag tycker att det är roligt och inte bara ett jobb, utan försöker utvecklas hela tiden, så är det lätt att fortsätta. Det är skitkul att man kan utvecklas även när man är äldre. Sedan är det väl inte alltid kul att spela fotboll, men i princip varje dag.

Så småningom kommer du ju behöva lägga handskarna på hyllan. Är det viktigt att då att hitta ett jobb som är lustfyllt också?
– Jag tror inte att jag är så mycket ”head coach”-material i alla fall, även om man aldrig ska säga aldrig. Det känns inte som att jag vill gå den vägen riktigt. Idag känns det som att jag lämnar det här när jag lägger skorna på hyllan. Så går tankarna.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Vad hade du gjort om du inte hade varit elitfotbollsspelare tror du?
– Jag hade nog försökt spela hockey. Jag valde ju mellan fotboll eller hockey – jag var menad att hålla på med idrott. Det var faktiskt jäkligt nära att jag valde hockeyn, men det blev fotbollen för att jag hållit på med det längre.

Var du utespelare eller målvakt i ishockey?
– Utespelare.

Har du något hockeyintresse idag?
– Nej. Tidigare såg jag mycket, mycket mer men nu orkar jag inte följa det. Jag kollade mest på Borås HC, där jag spelade själv. Idag? Nä.

Du har bott på ett par platser tack vare fotbollen – Malmö, Stockholm, Köpenhamn. Men är det Borås som är mest ”hemma” för dig?
– Nä, just nu känns det väl som att det är där jag bor som är hemma. För där har jag ju min familj. Det har varit lite upp och ner i de andra städerna. När jag bodde i Danmark så tog det till exempel slut med min tjej och jag flyttade till Malmö. Innan det träffade jag hon som jag är gift med idag. Vi levde isär i två år och hon bodde i Stockholm så det var mycket flängande.
– Sedan har jag ju en dotter tillsammans med min före detta. Det har varit en del fram och tillbaka men idag känner jag att det här är hemma, med tanke på att jag bor här med min familj.

Känns det som att livskvalitén har höjts betänkligt sedan flytten till Stockholm?
– Absolut, herregud. När man får vara med sina nära och kära så faller allt på plats.

Kan det påverka fotbollen och dina prestationer också?
– Ja, det kan det absolut göra. Jag har alltid sagt att om man mår bra så spelar man bra. Det var inte så att jag mådde dåligt när jag var i Malmö, men det var väldigt mycket längtan. Jag bodde själv därnere och min nuvarande fru kom ner ofta, men man vill såklart vara tillsammans. Att kunna vara det i Stockholm är helt fantastiskt.

Ni har fått en väldigt bra start på den här säsongen i Hammarby. Hur har det känts för egen del?
– Det blev ju en hackig försäsong. Jag hann bara köra ett par träningar när jag kom tillbaka från uppehållet innan jag skadade mig och fick opereras. Jag stod inte en enda match under försäsongen utan fick hoppa direkt in i Allsvenskan. Det är klart att det hade varit skönt att ha ett par matcher innan allt kom igång, men nu valde jag att göra det här för min egen skull, och även lagets i slutändan.
– Man var väl lite ringrostig i början men nu spelar laget såpass bra att jag kunnat växa in i det. De sista matcherna har det funkat bra, även om det inte var dåligt i de andra heller. Däremot känner jag mig ju tryggare nu.

Hur är det att vara målvakt i Allsvenskans mest offensiva lag?
– Ja, det är väl kul så länge som vi jobbar hemåt också, haha… När vi tappar bollen så har vi sagt att vi måste jobba hemåt och vinna tillbaka den snabbt. Det gäller att få så många på rätt sida som möjligt.
– Det är klart att vi har en spelidé med att vara offensiva, men det får inte gå till överdrift som i matchen mot Sundsvall när vi ledde med 4-0 och hade allt under kontroll tills vi började spela sambafotboll på 80 procent. Då är vi inte bättre än något annat lag och plötsligt smäller det bakåt. Man måste göra jobbet i 90 minuter.

Spelar det någon roll för din del om ni vinner med 4-3 eller 1-0?
– Nej, egentligen inte. Det är mer sättet som vi tappade matchen på under sista kvarten som gjorde mig irriterad. Vi spelade inte världens bästa fotboll men gjorde mål på våra chanser och ledde med 3-0 i halvtid. Samtidigt hade jag någon räddning i början av matchen där vi lika gärna hade kunnat ligga under med 0-1 efter två minuter. Då känns det som att vi kanske kan hålla tätt bakåt senare också.
– Det är ju inte så att jag står där och vill släppa in tre mål i slutändan, utan det hade varit en skönare känsla att vinna med 4-1 och ta en komfortabel seger. Då hade det inte varit något snack efteråt. Nu handlade ju allt om vad som hände där egentligen. Det tycker jag inte ska behövas när vi är så mycket bättre under den perioden.

Du var lite förbannad då, ja?
– Ja, herregud, det måste man säga.

Är du överraskad över att det har gått så bra annars?
– Överraskad är jag absolut inte, men med tanke på att allt är så nytt, det vi gör, så är det fantastiskt att kunna få med sig resultaten och till exempel vinna med 4-3 i en sån här match istället. Det betyder skitmycket för självförtroendet. I de här jämna matcherna – som varit några stycken, däribland Norrköping hemma – har vi lyckats hålla undan. Det gjorde vi inte förra året. Vi hade släppt in mål där och förlorat med 2-3 istället.

Kan man förklara den här förändringen på något sätt?
– En bra start. Förra året vann vi knappt två matcher i rad, men här har vi kunna bygga vidare på varje seger. Det är jäkligt viktigt. Sedan gör vi ju som vi blir tillsagda, och det är också a och o. Vi känner oss trygga i det vi gör och det gjorde vi inte, som jämförelse, förra året. Då var det mer att vi gick ut och körde bara.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Hur är kravbilden och upplevelsen som Hammarbyspelare?
– Den är ganska mycket större efter starten i år. Redan från början gick vi ut med att vi skulle vara mycket bättre i år – spelare, tränare och inte minst sportchefen. Det är klart att supportrarna började tro på något också och det gör att kravbilden blir större.
– I Malmö var det alltid krav. De senaste sju, åtta åren – och ännu längre tillbaka, kan jag tänka mig – har man vunnit mycket. Där ska man vinna varje match hemma, annars blir det missnöje. På det sättet är det kanske lite annorlunda här, men vi börjar komma dit och jag gillar det. Man ska kunna ställa krav på sitt lag.

Ja, vad kan man ställa för krav på er sett till era förutsättningar?
– Vi har sagt toppen och där vill vi vara. Vi hoppas kunna fortsätta på den här linjen och överraska många, men det är ett jäkla stenhårt jobb som krävs. Det kommer inte av sig självt.

I höstas blev du årets målvakt i samband med galan Allsvenskans stora pris. Hur mycket bryr du dig egentligen om den sortens individuella utmärkelser?
– Ja, alltså, när man väl får dem så bryr man sig. Det är inte så att jag går in i en säsong med målsättningen att vinna priset, utan gör man det bra så får man den bonusen till slut. Tidigare var det kanske lite så att jag ville vinna den framför (Andreas) Isaksson. Han vann ju i så många år och även några gånger där på Fotbollsgalan.

Du kände så ifjol alltså – ”fasen vad skönt att slå Isaksson”?
– Haha, nu har jag kanske lagt det åt sidan, men det är roligt att det går bra fortfarande och att man känner att man har någonting som kan hjälpa laget. Det är egentligen det viktigaste. Om man gör det så kommer bonusen.

Du pratade om det här med att utvecklas hela tiden. Innebär det att du är en bättre målvakt nu än du varit tidigare?
– Nä. De spetskompetenser jag hade förr var kanske lite bättre, men jag är mer allround nu än förut. Det känns som att jag är en bättre målvakt ”overall”. Jag är trygg i mig själv och behöver inte göra snygga räddningar, som jag kanske gjorde förr. Jag läser spelet bättre och försöker vara ett steg före alla andra. Allt handlar om utveckling – vill man inte utvecklas så kan man lika gärna lägga sig ner. Då går man åt andra hållet istället.

Kollar du något åt Buffons håll nuförtiden förresten?
– Nä, just nu kollar jag inte så mycket på fotboll överhuvudtaget. När jag kommer hem till familjen så blir det till att ta hand om dem. Ibland när Champions League är så kan jag ju ”glutta” på det, och jag imponeras ju såklart av att han kan hålla en så hög nivå fortfarande. Det är häftigt.

[faktaboks id=”1″/]