Veckans profil: ”Mer teknisk än folk tror”

Han är känd som en grovjobbare och mardröm att möta.
– Men jag besitter också mer funktionell teknik än vad folk tror, säger Häcken-mittfältaren Alexander Faltsetas i intervjuserien Veckans profil.

”Han borde ha ersatt Jakob Johansson i landslaget under VM. Det är ju samma spelartyp”, utbrast min kollega när han hörde att jag skulle intervjua dig. Vad säger du om den jämförelsen.
– Äh, jag vet inte alltså… Det är svårt att jämföra, men jag spelade ju med honom i ”Blåvitt” och det är en spelare som vinner mycket boll. Det gör jag med. Han spelar behärskat och enkelt om man säger så, så jag vet inte, haha. Vi har väl lite liknande spelstilar.

Men du är inte besviken för att du inte kom med till VM?
– Haha, nä, det var lugnt faktiskt. Det var inte så nära.

Apropå du och Jakob så har ni gått lite i samma fotspår. Båda var ju i FC Trollhättan innan det blev IFK Göteborg…
– Ja, han tog steget när han var något yngre än mig. Sedan tycker jag att han gjorde ett jättebra steg till AEK när de låg i andraligan där. Han fick mycket speltid och utvecklades och fick en helt annan status i grekiska ligan. Han har ju fortsatt att spela på samma sätt.

Din pappa är från Grekland. Har du drömt om att spela där också?
– Ja. Sedan måste det ju alltid stämma också, med det ekonomiska och det sociala och hela den biten. Men visst har jag drömt om det.

Stämmer det att IFK Göteborg var lite av ett favoritlag när du var yngre?
– Ja, när jag var mindre tog farsan med mig på matcher, så det blev lite så.

Du startade i den allsvenska premiären när du kom dit, 2010. Hur var det första året i IFK?
– När jag spelade i Trollhättan så kände jag att jag egentligen inte ville spela i Superettan. Inget illa om FCT, men det var ett bottenlag där. Jag siktade högre, Blåvitt dök upp och det blev kanonbra. Jag behövde inte flytta utan kunde stanna på hemmaplan. Jag tycker också att jag gjorde det jättebra och fick starta de första tre matcherna, där det gick helt okej för mig.
– Men sedan åkte jag på någon hjärnskakning eller vad det var, mot Helsingborg borta, samtidigt som det var väldigt duktiga spelare jag konkurrerade med – Gustav Svensson och Sebastian Eriksson. Då fick jag stå vid sidan och mest göra inhopp den säsongen. Själv ville jag ju spela och därför bad jag om att få bli utlånad.

Du kom till Brage i Superettan och tvingades flyttade väl också hemifrån för första gången?
– Ja, jag ville komma bort och få ny energi. Det här var så långt bort som det gick, haha. Nä, det här dök upp och Hans Gren, som jag kände sedan innan, var tränare just då och jag kände att speltiden var väldigt viktig för mig. Jag visste att det skulle gå bra om jag bara jobbade hårt i Brage. Och det gick ju väldigt bra. Det var rätt val så här i efterhand att komma bort, samla ny energi och bara tänka på fotboll.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Hur gick det till sedan när du hamnade i Gefle?
– Jag hade ett möte med Håkan (Mild, dåvarande sportchefen). Vi satt och diskuterade och han sa att de inte såg mig som någon startspelare. Då blev det Gefle istället. De trodde väldigt mycket på mig och hade kollat många matcher när jag spelade i Borlänge och Brage. Jag kände att det var likadant där – speltid är viktigt och då går man ibland till ett lite mindre lag för att få det och känna att man har en central roll i laget. Det funkade kanonbra. Jag hade en jättebra tid och det var där min son föddes. Det var lugnt och fint.

Var det helt avgörande att Pelle Olsson, som tidigare hade tränat Gefle, tog över i Djurgården när du gick dit?
– Njae, men det var en stor del. Han hade sett mig dag in och dag ut och vi visste var vi har varandra. Bosse Andersson hade också varit på många av Gefles matcher och de två tillsammans kunde mig innan- och utantill. Det är en stor och anrik förening – det var inget att tveka på faktiskt.

För skojs skull gick jag in på din engelska Wikipediasida. Där står det att du är ”Pelle Olsson’s favourite player”.
– Haha, det är väl kul! Man fick lite gliringar när man gick till Djurgården, i och med att han hämtade mig och sådär, men det är väl… Ja, då vet man ju att man har gjort något bra.

Du hade ju spelat i en stor allsvensk klubb tidigare, men Djurgården måste ändå ha varit ett helt nytt kapitel i din fotbollskarriär?
– När jag kom till Blåvitt så var det första stora klubben sådär – det var mycket att lära och väldigt tufft för min kropp att acklimatisera sig. När jag kom till Djurgården hade jag en helt annan status. Jag var en etablerad allsvensk spelare, förväntningarna var mycket större och jag hade väldigt mycket press på mig att prestera. Det är något jag gillar.
– Går det bra så är det fantastiskt att spela i Djurgården, det är en underbar förening. Jag var mer redo när jag kom dit, det var väl den stora skillnaden, och sedan gick det även bra för mig. Jag kom in i gruppen och spelsättet ganska snabbt. Jag var ju några år äldre, även om det låter klyschigt.

Fotbollen är en prestationsutsatt bransch och det är inte alla som gillar de höga förväntningarna. Men det gör du alltså?
– Det är nåt man får leva med. Visst kan det vara lite jobbigt om det går dåligt, men det är sånt man får ta. Supportrarna och alla runtomkring brinner ju för klubben och vill se resultat. När du väl uppnått de resultaten och vinner så är det en underbar känsla. Man kan må skit ibland, men sånt är spelet. Personligen gillar jag tryck och press.

Bilden av dig som spelare utifrån kontra den du har själv – hur väl överensstämmer de?
– Jag är en grovjobbare, men folk som inte sett mig i träning utan bara ser matcher och hör folk ser mig ofta bara som det. Det har man fått höra mycket. Jag har bättre fötter än jag hade innan och besitter mer funktionell teknik än vad folk tror. Men det här med grovjobbet och den biten, det tror jag ingen har missat, haha.

I en artikel från Fotbollskanalen sa du så här: ”Jag är ingen tekniker.” Men då är det en viss sorts teknik du syftar på?
– Jag tänker mer på det kreativa. Daleho (Irandust) i vårt lag är ju en en-mot-en-gubbe. Den biten. Jag är mer en spelare som gör ett bra mottag, rör mig och får en ny passning. Simpel men behärskad teknik.

Du hade varit borta från Göteborg i sex, sju år när du återvände förra året. Har du längtat hem?
– Ja, alltså, på det sättet att man kommer närmare familjen och den biten. För barnen och sådär. Sedan gillar jag Göteborg som stad så det var väldigt skönt att komma hem.

”Jag har alltid sett mig spela i en annan liga utomlands, så nu väntar intressanta tider”, sa du i Djurgården. Var planen att ni skulle dra iväg någonstans?
– När jag blev uttagen i bruttotruppen till OS så blev det lite tryck, eller vad man ska säga. Då började folk ringa till min agent och det dök upp intresse här och där. Jag trodde verkligen där och då att det skulle dyka upp något jättebra – jag kände att jag var i riktigt bra form, jag hade ett utgående kontrakt och sådär.
– Sedan, när jag hade diskuterat med Bosse ett tag och vi hade bestämt gemensamt att jag inte skulle förlänga i och med att jag ville iväg, så dök det upp några erbjudanden. Men det handlar ju inte bara om mig – jag har två barn och det måste stämma socialt, ekonomiskt och hela paketet. Även om vissa saker var okej så fallerade det på något annat som var dåligt. Det stämde inte, helt enkelt. Sedan gick det väldigt fort när Häcken kom in i bilden.

Nu måste det ju vara preskriberat, så berätta vilka länder som var på tapeten!
– Grekland faktiskt, Kazakstan och två andra… Inga jätteheta länder, men klubben från Kazakstan träffade jag när de var i Turkiet på träningsläger. Sedan valde jag att tacka nej i slutskedet. Jag gick på magkänsla och det handlade mycket om det sociala, även om det andra var bra.

Du är ingen sån människa som ofta tänker ”tänk om” efter att ha tagit såna beslut?
– Jo, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt så. Men jag lever i nuet – jag är här, min familj är jätteglad och jag är glad över att vara i Göteborg, som idag när solen skiner. Man är nöjd.

Du kom inför förra säsongen till Häcken. Hur skulle du beskriva den första tiden?
– Det har varit väldigt bra. Vi är ett sammansvetsat, gott gäng i truppen med många bra spelare. Vi spelar en annorlunda fotboll än jag är van vid med många individuellt skickliga spelare på små ytor. Jag tycker att jag har kommit in bra i truppen och fått en bra roll i laget, men tyvärr åkte jag på en skada och var borta nästan hela vårsäsongen förra året, men jag tycker ändå att jag har gjort det bra. Vi knep ju en europaplats i slutändan. Just i år har det väl inte gått riktigt så bra som jag och jag tror många i laget hade hoppats. Men det är många matcher kvar och vi är ändå med.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Och visst var det väl så att ni sällan förlorade matcher med dig på planen ifjol?
– Det var Linus (Petersson) på Fotbollskanalen som hade fått fram lite statistik på att vi inte släppte in så många mål med mig på planen och tog många treor, men sedan åkte vi på pumpen mot AIK med 1-6, haha… Det är väl kul att höra, men vi är elva gubbar på banan som gör jobbet tillsammans.

Vad kände du efter det röda kortet som du tog för några omgångar sedan?
– Det var inte bra. Det var en lite konstig situation där jag kastade mig in och kom snett in i det. Självklart var det inte bra gjort, men jag måste ha den aggressiviteten för annars blir jag för passiv tycker jag. Det är lite sån jag är.

Du har en del temperament på planen. Hur är det utanför?
– Det kan komma utanför också, men jag tror att jag är väldigt annorlunda där jämfört med på planen. Jag släpper lös allting när jag spelar, det blir ju så – man har en otrolig passion för den här sporten och släpper ut alla känslor. Allt. Jag vill väldigt mycket. Men jag tror att om du pratar med en polare eller min familj så är jag en minst lika dålig förlorare utanför, haha. Eller nej: på planen är det snäppet värre.

Du berättade ju som sagt att du har mycket passion på planen. Men vad hade du gjort om du inte hade spelat fotboll?
– Jag vet inte alltså. Jag tycker ju om… ja, kampsport eller något sånt.

Kan man leva på det?
– Ja, om du är i toppen så. Jag gillar disciplin och att träna hårt, men kanske inte lika hårt nu när man är lite äldre, haha. Nä, jag vet faktiskt inte. Jag är ju bra på att prata, så något sånt jobb hade kanske passat. ”Players’ manager” eller en go’ gubbe i omklädningsrummet som löser grejer åt folk. Där har vi det!

En ny målgest dök upp i Häcken i våras, där du var med på ett hörn. Berätta!
– Det var en lite underlig situation. Vi var i Dubai och jag delade rum med Jasmin Sudic och vi låg och sov. När han vaknade så såg han att jag hade ansiktet ner mot kudden, nästan in i den, och då växte det här fram, ”plankish”. Vi började driva och göra det på sjuka ställen i Dubai och sedan växte det. Några i laget började lägga ut det också. Sedan var det någon som sa att jag aldrig skulle våga göra det om jag gjorde mål i en match, så jag la mig där och det blev ett jäkla liv.

Blir det många vad i laget?
– Nä, men det blir en del ”du kommer aldrig våga det” och sånt tjöt. Det vanliga.

Hur många mål kommer du göra i år förresten?
– Inte jättemånga till. Nä, vad brukar jag göra? I Häcken gjorde jag bara ett förra året, dock i ett väldigt viktigt läge mot Malmö borta i sista matchen. Men jag brukar väl ha tre i mig så det är två kvar då. Det måste jag lösa, annars är det ett fiasko.

Du sa tidigare att det kanske inte hade gått riktigt så bra som ni hade hoppats i år. Går det att säga vad det beror på?
– Det är en svår fråga, hade jag vetat det så… Det är nog mest en tillfällighet. Jag tycker att vi har gjort bra matcher ibland men ändå inte fått med oss alla tre poängen. Det har varit stolpe ut istället för stolpe in i många matcher, som vi istället hade vunnit förra året. Samtidigt har det inte gått så många omgångar. Det gäller väl att göra mål på sina chanser och täppa till bakåt.

Du kom sagt inte med till VM, men kommer du följa mästerskapet hemifrån?
– Ja, jag får ju stödja nu när det var så toknära, haha. Jag kommer kolla, det är ju hur kul som helst att sitta där med polarna, ”tjöta” och kolla fotboll. Det är nice.

[faktaboks id=”1″/]