Veckans profil: ”Mycket kvar att visa”

När han kom till Sverige så började fotbollsresan i division 6. Nu har dock Leonard Pllana tagit sig till Dalkurd och Allsvenskan – men drömmarna tar inte slut där.
– Hittills har jag bara gjort tio procent av det jag vill. Jag har mycket kvar att visa, säger han.

Jag har förstått det som att det var lite av en slump att du hamnade i Sverige. Kan du berätta om det?
– Ja, först kom jag hit med min pappa för att besöka min faster i Strömstad. Efter det så tränade jag med IFK Strömstad i division 6, men det blev bara en träning med dem. Efter det gick jag och spelade fotboll med mina kompisar från Albanien, de som bodde där i Strömstad, och då träffade jag en man som heter Hilmi Bytyqi. Han undrade varför jag kommit hit till Sverige. Jag berättade som det var och då frågade han om jag ville träna med ett lag i division 2, som var Grebbestads IF.
– Han ringde och pratade med dem och jag fick provträna en vecka sommaren 2014, men då hade jag bara tio dagar kvar på mitt visum. Min faster och min fasters man följde med till träningen och efter den blev det ett intresse – Grebbestad ville ha mig, men det var mycket problem med papper och sånt.

Ja, du fick inte spela fotboll där på ett tag?
– Exakt. Jag fick bara träna med Grebbestad och spela matcher med deras B-lag i division 6. Så var det från juli till oktober tror jag.

Du gick från högstaligan i Kosovo till svenska sexan. Det måste ha varit stor skillnad?
– Ja, det var det, men det var bara så det var. Jag tränade varje gång med Grebbestad och spelade träningsmatcher med dem, men fick inte vara med och spela i serien. I oktober 2014 kom jag i alla fall tillbaka till Sverige igen och då skrev jag ett kontrakt med Grebbestad som skulle gälla från februari 2015 till den 15 oktober.
– Det gick riktigt, riktigt bra för mig i division 2 och det fanns mycket intresse från andra lag. Jag tränade först med Helsingborg och spelade en match med deras U21-lag och senare kom jag till Dalkurd. Det var väldigt intressant för mig när jag hörde vilken resa de har gjort.

Varför ville du stanna i Sverige från första början? Du spelade ju på elitnivå i ditt hemland.
– Det var på grund av möjligheten som Grebbestad gav till mig. Jag hade faktiskt ingen koll på Allsvenskan utan visste bara vilka Malmö var. När jag fick spela matcher med Grebbestad och såg att det gick bra så tänkte jag inte på något annat än hur jag skulle spela fotboll. Egentligen var jag rädd för att bara skriva på för ett år med Grebbestad – jag ville skriva ett längre kontrakt eftersom jag bara ville spela fotboll, men efter sex månader var jag klar för Dalkurd.

Du slog igenom som anfallare, men du har inte bara spelat där?
– Just nu, i Allsvenskan, har jag spelat ytter men i Grebbestad fick jag spela anfallare, precis som under de första två åren i Dalkurd. Jag har fått en ny tränare, Azrudin Valentic, som tyckte att jag skulle byta position och där trivs jag jättebra. För mig är det bara att jobba på och lyssna på tränaren.

Förra året mötte du Norrby med Dalkurd i Superettan – och samma kväll blev du utlånad till Boråsklubben. Var det du eller Dalkurd som ville att du skulle lånas ut?
– Det var faktiskt båda två. Vi kom överens om att jag behövde speltid och att jag skulle bli utlånad i sex månader till Norrby. Jag gjorde några bra matcher och det gick bra överlag. Men sedan fick jag komma tillbaka och på försäsongen gick det riktigt bra. Jag spelade många matcher med den nye tränaren, han tror jättemycket på mig.
– Han lät mig starta mot AIK i premiären och jag spelade i 90 minuter. När jag fick den chansen tänkte jag på hur det var för tre år sedan, när jag spelade i division 2. Det var en riktigt bra känsla. Det är ju inte lätt att vara fotbollsspelare: ibland går det bra och ibland dåligt. Man måste acceptera det och jobba hårt.

Hur är Kosovos högstaliga i jämförelse med Allsvenskan?
– Det är jättestor skillnad. Här i Sverige är det mer professionellt, tempot är högre, det är bättre tränare och kommunikation. I Kosovo debuterade jag i högstaligan när jag var 16 år. Då var inte ligan så bra, men den blir bättre och bättre hela tiden.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Jag läste något om att du representerat både Albanien och Kosovo på ungdomslandslagsnivå. Stämmer det?
– När jag var 15, 16 år fick jag en inbjudan från Albanien, men sedan fick jag reda på att Kosovo ville ha mig och då valde jag dem. Jag har spelat några matcher där med U21 men var inte uttagen senast. Nu i augusti ska vi möta Irland hemma och Israel borta och det ska bli spännande.

Är det en stor dröm att få representera Kosovos A-landslag?
– Det är en jättestor ära att få representera sitt land och jag hoppas att jag så snart som möjligt får chansen att spela i Kosovos A-landslag. Det är ju därifrån jag kommer. Men man måste kämpa hårt och tro på sig själv för att nå dit.

För att bara ha varit i Sverige i några år så måste jag säga att du är jättebra på svenska. Var det svårt att lära sig språket?
– Första året i Grebbestad var riktigt svårt, men grabbarna i laget försökte lära mig hela tiden. En spelare där, Granit Berisha, hjälpte mig jättemycket. Men jag hade inte heller klarat mig utan min faster och hennes man, för jag fick bo hos dem i typ två år och de har lärt mig allt. De är som min andra familj.

Och din ”riktiga” familj är kvar i Kosovo?
– Ja, det är de. Jag är själv här och kämpar på.

Får du hemlängtan ibland?
– Vill du spela fotboll så kan du inte hela tiden ha familjen bredvid dig. Jag har valt den här vägen – det är svårt att ha familjen där borta, men jag hade inte haft så mycket tid att lägga på dem ändå för jag måste fokusera mycket på fotbollen.

Har du alltid satsat på att bli fotbollsproffs?
– Ja, det var min dröm att bara spela fotboll. Jag var inte så bra i skolan så ibland tjafsade jag med min pappa och sa till honom att det här är min väg. Jag ska välja den. Men hittills har jag bara gjort tio procent av det jag vill – jag har mycket kvar att visa.

Känns det som att du har bevisat för honom att du gjorde rätt val?
– Absolut. Jag har bevisat för honom att det här var den bästa vägen som jag kunde ta.

Du sa i en intervju att du ”hoppas spela Champions League med Dalkurd om fem år”. Var det ett skämt eller tror du att det kan hända?
– I fotboll vet man aldrig. Alla fotbollsspelare drömmer om att spela i Champions League och så högt som möjligt, och man måste absolut tro på det. Dalkurd tror jag definitivt kan spela på den högsta nivån och i Champions League. Kanske inte om fem år, men ändå ganska snart.

Är Dalkurd en förening som andra du spelat för eller är den annorlunda?
– Att spela i Dalkurd är en ära, för det finns många kurder runtomkring i världen som kollar på oss och folk skriver hela tiden till oss. De är stolta. Det är jättekul att spela för ett lag som kurderna ser som sitt landslag. Det är lite speciellt, men jag trivs jättebra med det.

Vad säger du om er start i Allsvenskan?
– Jag tycker att vi gjorde en bra match mot AIK, men tyvärr räckte det inte till någon poäng. Sedan tog vi vår första trepoängare mot Östersund istället och det känns riktigt bra. Nu har vi ett tufft schema framöver, men vi ska jobba hårt och kämpa för varandra. Varje poäng är viktig.

Hur har det gått för dig då?
– Det har gått bra. Under försäsongen spelade jag alla matcher och fick starta både mot Malmö och AIK, men mot Östersund var jag inte med. Samtidigt är det bara början och det är många matcher kvar att spela. Det är bara att kämpa.

Du skrev ett nytt kontrakt med klubben i vintras. Var det självklart att fortsätta där?
– När jag kom tillbaka från Norrby så hade jag ett år kvar på mitt kontrakt, men Dalkurd ville skriva på med mig. Jag var också intresserad av det och förlängde med två år till. Det känns riktigt bra.

Hur högt upp tror du att Dalkurd kan placera sig i år i Allsvenskan? Vad är realistiskt?
– Det är bara början nu, men jag lovar att vi har en riktigt, riktigt bra trupp och en bra tränare. Vi kommer göra en riktig bra säsong 2018 med Dalkurd.

[faktaboks id=”1″/]