Veckans profil: "Kämpat mig dit jag är"

26 april, 2018 kl 09:12 Han är ”Iron-Mike” med Fotbollssverige och har visat att man kan komma väldigt långt genom att vara hård och mentalt stark.
– När jag ser vissa spelare som har en sjuk bolltalang men inte det mentala så blir jag nästan irriterad, säger Michael Almebäck i intervjuserien Veckans profil.

Om man går igenom din karriär rent statistiskt och ser till antalet matcher du spelat så verkar du ha varit rätt så ordinarie i många av dina klubblag. När hände det senast att du inte var det?
– Alltså, när jag var i Brügge så var det lite till och från, men jag hade också ganska många olika tränare på en kort period. Samtidigt spelade jag nästan 60 matcher på två år, och det är ju två fulla allsvenska säsonger. Men första gången som jag kände att det var långt till startelvan var i Bröndby 2014. Då var jag inte ens med i truppen ett tag.

Hur är du i såna situationer? Knyter du näven?
– Jag vill tro det i alla fall, haha. Nä, jag är en sån som kör på, men mest för min egen skull. Jag tänkte att här blir jag inte kvar länge till så det gäller att hålla sig i form tills en klubb dyker upp som vill satsa på mig. Då måste man vara redo att ta chansen. Men rent mentalt tycker jag att det är sjukt jobbigt och man påverkas ju eftersom det är ens jobb. Det är tufft.

Är det viktigt att tänka på det när man väljer klubb – att hitta en tillräcklig utmaning men samtidigt inte gå till en för bra klubb för att ändå få mycket speltid?
– Jag tror det skiljer sig från person till person hur man tänker. Vissa kanske är jättenöjda med att sitta på bänken och ser sig själva som inhoppare. Sedan finns det vissa som spelat från start nästan hela sin karriär, som jag – att sitta på bänken då är ju inget man vill göra eller trivs med.
– Men det är väl som du säger: kommer en jättestor klubb som vill ha en, då får man tänka på att konkurrensen är på en annan nivå. Risken finns att man inte får spela och då kan man välja att gå ner ett snäpp för att få göra det. Samtidigt finns det såklart en ekonomisk bild som också spelar roll.

När du kom tillbaka till Örebro 2016 sa du att du lockades av klubbens ”satsning”. Hur ser den ut?
– Då kanske klubben var i ett annat läge än den är just nu, dels om man ser truppmässigt med bredden och spetsen. Örebro har kvar som vision att vara topp tre i Allsvenskan och spela om Europaplatser, men det är ju också något man vill bygga upp över en längre tid. Sedan kan det såklart bli hack på vägen.
– Vår målsättning i år är bara att fokusera på nästa match, vi pratar inte om någon särskild placering. Det som lockade mig hit var att jag trivdes så bra i Örebro senast och att det var Axel (Kjäll) och ”Alex” (Alexander Axén) som var tränare. De hade träffat mig ett år tidigare när jag kom till Köpenhamn och ville ha hem mig redan då, men det gick inte i lås för Bröndby ville ha mer betalt än Örebro hade råd med. Det är mycket deras förtjänst att det blev Örebro igen.

Det här med att fokus bara ligger på nästa match… Är det verkligen sanningen?
– Haha, jag tycker också att det låter klyschigt, men om man ser till de senaste åren så är det kanske smart att tänka så. Har vi haft AIK, Östersund och Malmö i rad så har vi redan tänkt inför AIK-matchen att om vi inte tar poäng där så har vi Östersund borta och det blir inte lätt. Tar vi inte den så… Ja, då börjar man tänka för långt fram och tappar fokus på den match som är nu. Man blir ängslig och rädd för att tappa poäng istället för att fokusera. Jag kan erkänna att det är lätt att titta framåt, men i år har vi inte gjort det och det är skönt för man slipper stressen och pressen kring vilka man möter i omgången efter.

Spelar ni samma fotboll under Axel Kjälls ledarskap som under Alexander Axén?
– Det är klart att det är lite annorlunda, det är ju två olika personer, även om de hade ett ganska liknande tänk. Formationsmässigt är det lite olika beroende på hur det ser ut – i försvarsspelet kan det vara 5-2-3 nu och i anfall 3-4-3 eller liknande. Annars skiljer det sig inte jättemycket. De har sina egna filosofier om hur fotboll ska spelas men mycket är likt och det märker man bland annat på sättet som vi tränar.

Vi hade en tränare som heter Christoph Daum i Brügge och han skulle bli tysk förbundskapten men hade tagit kokain så det blev inte av, utan han kom till oss istället. Det var en spännande figur...

— Michael Almebäck

Det blev inte så dramatiskt alltså när Axén slutade häromåret?
– När Alex berättade att han inte skulle vara kvar så kom det som en chock. Jag hade läst en intervju, jag vet inte var, och då fick jag känslan att han skulle dra efter säsongen, men jag hade ingen aning om att det skulle bli mitt i. Men med tanke på att Axel var i klubben och även hade spelat där så blev det en väldigt enkel övergång. Nu har han ju också fått sätta sin prägel på laget under försäsongen – det var nog inte helt lätt att ta över mitt i som ”head coach” och köra sitt race.

Apropå tränare – vilken är den bästa du haft under din karriär?
– Bra fråga, jag måste tänka lite… Jag skulle nog nästan säga att Alex och Axel är med i toppen och slåss. Jag har nästan haft fler dåliga tränare än bra, och det är inte bara för att jag inte fått spela. Jag har haft några som varit riktigt dumma i huvudet. Vi hade en tränare som heter Christoph Daum i Brügge och han skulle bli tysk förbundskapten men hade tagit kokain så det blev inte av, utan han kom till oss istället. Det var en spännande figur, även om han hade sina sidor – jag har nog aldrig varit så vältränad som då med tanke på hur många timmar per dag som vi körde.
– Men om jag ska nämna någon så säger jag, som sagt, Axel och Axén. De har jag trivts bäst med, och även Sixten (Boström) som också varit i Örebro. Jag tror att man får en lite mer personlig relation till tränaren i Sverige än utomlands. Där är det mer hierarki. Det bidrar nog till att det är tränarna i Sverige som jag gillar mest.

Borta bra men hemma bäst, med andra ord?
– Ja, såklart är det så. Jag hade det jättebra när jag var ute, dels när jag bodde i Belgien som var fantastiskt, och även i Danmark, men är man från Sverige så är det klart att hemma är bäst. Jag trivdes bra borta men det var skönt att komma hem.

Du är också en av få svenska spelare som fått regelbundet med speltid i Belgien. Kan du dela med dig av hemligheten kring hur man lyckas där?
– Det är svårt att säga varför det inte har blivit så för många andra. Jag tror att det till viss del beror på att många kommer från Allsvenskan där de flesta klubbarna, om man tar bort Malmö och AIK, inte har så rejäla budgetar. När jag var i Brügge så kom det en ny tränare så fort vi inte presterade. Då var det inget snack, utan de öppnade plånboken och han tog med sig nya spelare in. Då är det lätt att hamna vid sidan om man inte presterar.
– I Allsvenskan får man ofta mer än en chans. Utomlands kan det räcka med en chans och sedan tar det ett tag innan man får en ny. Det mentala kan vara en anledning till att man inte lyckas.

Är just det mentala en anledning till att du kommit så långt som du gjort?
– Om jag hade haft mer talang som fotbollsspelare så tror jag att jag hade kommit ännu längre, för jag har kämpat mig dit jag är idag. Jag har aldrig varit någon supertalang, inte ens när jag var yngre, utan jag har kämpat uppför stegen och tränat extra och kört hårt. När jag ser vissa spelare som har en sjuk bolltalang men inte det mentala så blir jag nästan irriterad, för jag känner ”va fan, ge mig din bolltalang istället!”

Du säger att du inte var en talang, men faktum är ju att du är en av få som faktiskt gått från P17- till A-landslaget och även representerat P19 och U21. Det kan inte vara så många som har gjort det?
– Det har jag faktiskt ingen koll på, och jag syftade kanske på när jag var ännu yngre: innan jag kom med i landslaget första gången. Jag var kanske en ”late bloomer”, men jag har aldrig sett mig som en extrem talang utan som en fotbollsspelare som kämpar och sliter på och försöker nå framgång den vägen.

Du slog igenom i Brommapojkarna, så har du inte känt samma längtan att spela där igen som du gjorde med Örebro?
– Nej, jag spelade alla mina ungdomsår där och jag gick från att spela i 88:ornas tredjelag till andralaget och till det första juniorlaget innan jag nådde A-laget. Jag tror att Tommy Söderström, chefsscouten, sa att jag var den ende som gjort det på så kort tid som jag gjorde. Men när jag kom till A-laget så tog det stopp – jag fick inte ut nåt där på seniornivå.
– Det blev Örebro istället och det var där jag slog igenom. Man kanske inte kan säga att det blev mitt hem, men ett naturligt val när vi flyttade hemåt. Om BP hade varit i Allsvenskan då så hade det kanske varit ett alternativ, men det är svårt att säga nu.

Du känner inte att du måste avsluta karriären i BP?
– Nej, det är inget jag känner att jag måste göra.

Vad vill du hinna göra innan fotbollskarriären är över då?
– Bra fråga. Klyschigt nog vill jag bara njuta av stunden. Nu när man blir lite äldre så får man passa på att göra det när man ändå spelar fotboll på högre nivå och förhoppningsvis får göra det i ett antal år till. Jag lever i nuet. Om det skulle dyka upp ett nytt utlandsäventyr så hade det kunnat vara spännande att hoppa på, men det är inget jag grubblar på utan jag tar det som det kommer och presterar så bra som jag kan. När man har fått barn och familj så är det lite andra prioriteringar än när man är ensam. Det spelar också stor roll.

Är du mer avslappnad nu som fotbollsspelare alltså? Jag tänker att det ändå är en rätt så prestationsfokuserad bransch...
– Den delen är svårt att komma ifrån eftersom man alltid blir bedömd. Vi brukar prata om det i laget att på matchdagen är man alltid så trött och måste gå på toa stup i kvarten och är helt slut, så just det har ju inte försvunnit. Det är klart att man tänker på framtiden och vad som händer om man blir skadad, men jag försöker undvika de tankarna så mycket som möjligt för de spelar en bara ett spratt. Det är bättre att tänka positivt.

Hur stor del av ditt dygn handlar om fotboll egentligen?
– Innan jag skaffade barn så var det nog betydligt mer än nu. Nu försöker jag släppa det så fort jag kommer hem. Om vi förlorar en match och jag har gjort en supertabbe så är det såklart svårt att glömma det och lägga i ryggsäcken och kasta iväg den, men sedan dagen jag fick min första dotter så är jag ”fine” med att det är fotboll, bara fotboll, och inget livsavgörande. Då blev det betydligt lättare att släppa saker.
– Sedan tycker jag förstås om att kolla på fotboll, men det blir också mindre och mindre. Det kan bli någon annan match i Allsvenskan och de stora som spelas i Europa – jag älskar ju fotboll och det är därför jag håller på med det, men det tar upp en allt mindre del av mitt liv.

ag skulle kunna tänka mig att ha det som vår fystränare Jimmy. Jag tycker att hans jobb är fantastiskt

— Michael Almebäck

Apropå annat i livet: hur har det gått med din podd?
– Sådär. Haha, nä, jag och ”Hagge” (Patrik Haginge) startade den när vi kände att vi ville göra något annat, något som gav stimulans utanför fotbollsplanen. Båda gillar ju att snacka. Sedan slutade Hagge och fick jobb och då gick allt i stöpet. Jag har allt haft funderingar på att starta en med någon annan.

Vem har mest poddpotential i Örebro SK?
– Om man vill ha ”oneliners” så är det Nordin (Gerzic). Filip Rogic är också ett alternativ om man vill ha någon som tjatar hål i huvudet på en, haha. Nä, det är några stycken… Man kanske kan ha en ny från laget varje vecka? Vi får se om jag orkar ta tag i det där igen.

Nu är det ju svårt att livnära sig på en podd, så vad hade du egentligen sysslat med om du inte spelade fotboll?
– Jag har ingen aning faktiskt, om jag ska vara helt ärlig. Både jag och min sambo älskar inredning så det tycker jag hade varit svinkul. Eller något inom styrketräning eller fysträning. Jag har svårt att se mig själv sitta på ett kontor och jobba med ekonomi, även om jag pluggar till marknadsekonom just nu.

Du kanske borde slå mynt av ditt smeknamn, ”Iron-Mike”?
– Haha, ja, jag får kanske använda det. Jag skulle kunna tänka mig att ha det som vår fystränare Jimmy. Jag tycker att hans jobb är fantastiskt. Han får vara med oss och ha känslan att vara med i ett lag men slipper den ultimata pressen som vi spelare har. Han får också ta hand om sin kropp och träna på arbetstid.

Om vi lämnar den biten och fokuserar på det du gör nu så kan vi konstatera att ni fortfarande är obesegrade i Allsvenskan. Vad säger du om er start?
– Jag tycker att vi har fått en jättebra start, både om man ser till hur många poäng vi har tagit och hur vi har tagit dem. Det har inte varit oförtjänt i någon match, utan vi borde kanske ha tagit fler till och med. Det finns mer att ta av och det är ingen match som varit hundra procent perfekt i 90 minuter.
– Det känns som att gruppen vi har, tillsammans med ledarna, sliter för varandra och jag säger inte att vi inte har haft det tidigare, men det är lite extra i år. Det syns på planen och märks i gruppen. Jag tror att det är en stor del i att det börjat så bra, även om det är många matcher kvar. Det gäller att hålla i det. Att kämpa för varandra är en stor nyckel i framgång.

Du måste också vara rätt nöjd med att ni är det lag som släppt in näst minst mål i serien?
– Tre på fem matcher får man se som godkänt, med två hållna nollor. Såklart att det känns bra. Om man pratar igen om skillnaden mellan Axén och Axel så är Axel lite mer defensivt inriktad. Axén var mer tuta och köra och Axel är mer av en taktiker, vilket gör att alla vet exakt vad de ska göra i sina roller och det har hjälpt oss i bak. Ofta är det vi som får skit när vi släpper in mål, men det börjar med två eller tre anfallare som sätter den första pressen. Det hjälper oss mycket om de gör ett bra jobb.

Är du en sån spelare som hellre vinner med 1-0 än med 3-2?
– Alltså, ja, det är jag nog. 1-0-segrar är det nåt med som man blir lite extra glad över. Första året i Örebro hade vi rätt många matcher där vi gjorde 3-2 i 90:e och vann också, och det var ju kul på sitt sätt. Där svänger det mer och känslorna svallar upp och ner. Men att vinna med 1-0 ser bättre ut för mig, haha.

Fakta

  • Michael Almebäck

  • Ålder: 30 år

  • Position: Försvarare

  • Klubb: Örebro SK

Av: Martin Ahlin

Shabani lämnar Malmö FF

20 nov 2019
Laorent Shabani, 20-årig mittfältare, lämnar Malmö FF när hans kontrakt går ut.

Anestis kritar på nytt Blåvitt-kontrakt

15 nov 2019
IFK Göteborgs Giannis Anestis har förlängt sitt kontrakt med IFK Göteborg till och med 2021. – En lösning vi jobbat väldigt hårt för, konstaterar IFK:s sportchef Kennet Andersson.

Sirelius och Gustafsson lämnar Sirius

15 nov 2019
Ian Sirelius och Christer Gustafsson lämnar IK Sirius efter nio respektive åtta säsonger i Uppsala-klubben. – Jag känner mig lyckligt lottad som har fått vara med på den resa vi gjort, säger Sirelius.

Holgersson lägger skorna på hyllan

13 nov 2019
Helsingborgs IF meddelade under onsdagen att backen Markus Holgersson avslutar fotbollskarriären. – Jag vill tacka alla i HIF och alla supportrar för fantastiska tider här, säger 34-åringen.

Svenska Cupens gruppspel lottat

10 nov 2019
AIK och Malmö FF blev de sista lagen att kvalificera sig för Svenska Cupens gruppspel. Under kvällen har grupperna lottats.

Malmö FF sista lag in i Svenska Cupens gruppspel

10 nov 2019
Det var ingen övertygande insats, men till slut stod Malmö FF som segrare i mötet med division 1-klubben IFK Värnamo.

Kalmar FF kvar i Allsvenskan

10 nov 2019
Med två måls ledning i ryggen hade Kalmar inga större problem att säkra sitt allsvenska kontrakt i kvalet mot IK Brage. Efter 2-2 i eftermiddag vann man med sammanlagt 4-2.

Enkel seger tog AIK till gruppspel

9 nov 2019
Redan i paus hade AIK 4-0 mot division 1-laget Enskede IK. Efter fortsatt dominans i andra halvlek skrevs slutresultatet till hela 7-0.

BILDSPECIAL: Skytteligan 2019

9 nov 2019
Djurgården vann SM-guld och Mohamed Buya Turay vann skytteligan med sina 15 mål. Så här slutade skytteligan i Allsvenskan 2019.

Pengaregn över 2018 års allsvenska klubbar

8 nov 2019
Klubbarna som spelade i Allsvenskan 2018 får dela på rekordhöga 2,4 miljoner Euro när UEFA delar ut sin årliga Solidarity Payment. Totalt blir det cirka 1,7 miljoner kronor per förening att använda i sin ungdomsverksamhet.

”Jag väljer att hylla laget istället”

8 nov 2019
Hammarbys spelskicklige assistmakare Darijan Bojanic tog hem den sista Månadens spelare i Allsvenskan för säsongen. Bojanic var starkt bidragande till att Hammarby krigade om guldet ända in i det sista, men väljer ändå att lyfta fram kollektivet. – Jag väljer att hylla laget istället, säger Bojanic till allsvenskan.se.

Malmö kryssade i Schweiz

7 nov 2019
Malmö FF:s bortamöte med FC Lugano i Europa Leagues gruppspel under torsdagskvällen slutade 0–0.